Krimin

Blir man snäll av pepparkakor?

2010-12-10T09:54:00.001+01:00

Laxerande kryddor, kungar som slåss med yxa och vänligt sinnade barn. Följ med på en radioresa in i pepparkakans djupa mysterier!

Storkprojektet

2010-12-06T11:09:00.000+01:00

Årets storksemester: Gräshoppsbuffé i Tchad eller häng på soptipp i Spanien.
Häng med på vinterflyttning med GPS-märkta Skånestorkar

Krupilak

2010-11-14T16:48:00.001+01:00

hi hi hiii

Bostadsmarknadsjävel

2010-11-05T17:34:00.001+01:00

I like livin' the hobo life

stabbin' folks with my hobo knife...

Magasjukur

2010-10-24T20:09:00.000+02:00

Blurp.

Naturbehov i litteraturens gravkammare

2010-10-18T17:10:00.000+02:00

Efter lunch kommer matsmältningssystemet igång. Frukosten är förbrukad och utrymmet behövs till annat. Just idag råkar det inträffa i SoL-centrums källare. Naturen kallar.

För ett lyckat toabesök behövs något att läsa, och den här källaren är sprängfull med gamla böcker. Travar av kartonger belamrar korridorerna, förråd efter förråd svämmar över av papplådor fulla med poesiantologier på rumänska, avhandlingar om lågtyska dialekter och sovjetiska veckotidningar. Skeppslaster av böcker som har analyseras, diskuterats och blivit föremål för lärda avhandlingar innan de förpassats till litteraturens elefantkyrkogård.

Hitler har många illdåd på sitt CV. Ett av dem är de bokbål som givit hela västvärlden en gnagande motvilja mot att förstöra böcker. Trots att de med all sannolikhet aldrig mer kommer att bli lästa igen ligger de nu här, samlar damm och tar upp plats. Han var allt bra tokig den där Hitler.

Därför känns det närmast som en välgärning att förbarma sig över någon maläten volym en stund. Dagens tjyvlån råkar bli en bok om robotar, utgiven 1982. Dassdörren går i lås, jackan hängs upp på en krok, locket fälls upp. Time for business.

En ingenjör berättar för författaren om hur idén till automatiska robotarmar för industrin föddes under ett cocktailparty, som ett försök att imponera på en kvinna. År två tusen kommer vi alla ha en egen robotbutler, detta är bara första ackordet i symfonin om vår sköna nya värld. Historien utvecklar sig i takt med en rund, lite nötaktig odör i det dåligt ventilerade utrymmet.

Plötsligt blir det svart. Lampan i taket kontrolleras av en rörelsedetektor, och ett eller annat ljushuvud har placerat fotocellen en halvmeter under kroken på väggen. Den krok där det nu hänger en svart, ogenomtränglig jacka.

Man känner sig aningen fånig när man sitter med brallorna kring anklarna och viftar frenetiskt med sin keps i kolmörkret. Inte fan vill man ropa på hjälp heller.

Som tur är finns det mobiltelefoner. De ger inte mycket ljus, men i alla fall tillräckligt för att kunna lokalisera toapappersrullen. Med lite känsla för feeling får det gå ändå.

Framtiden är fantastisk.

Ekologi i serieform

2010-10-09T11:27:00.001+02:00

Ett litet test för att se om man kan göra serier om biologi. Vad tycker ni?

Sauron knarkar

2010-10-06T00:12:00.000+02:00

Det var sent och jag var trött...

Tidsrum

2010-10-03T20:53:00.003+02:00

En bilduppgift till skolan på tema "Tidsrum".
Tänk dig att en resa från Stockholm till Malmö representerar den tid som förflutit sedan dinosaurierna dog ut. Den första människan skulle dyka upp vid Östervärn, två kilometer från Malmö Central.

Sverigedemokraterna

2010-09-27T00:31:00.000+02:00

Pennan är mäktigare än huet

2010-09-19T21:40:00.000+02:00

Pakwäääk!

2010-09-12T22:36:00.002+02:00

Håll käft!

Ori, poly... Sak samma

2010-09-04T12:54:00.003+02:00

Tjoho gott folk! Krimin är tillbaka efter sommaruppehållet. Det känns helt fantastiskt. Som en del av er vet så har jag sagt upp mig från jobbet och spenderat sommaren i Falun. Där har jag slipat, limmat, täljt och sågat och faktiskt lyckats pilla ihop en fullt fungerande träkajak. Mer om den vid ett annat tillfälle.
Nu är jag i alla fall tillbaka i Skåneland, och ska försöka förse er med lite serier och annat smått och gott när andan faller på.
Alltså jag försöker skriva nåt trevligt och peppigt här, men jag åt precis frukost och ni vet hur obarmhärtigt skitnödig man kan bli efteråt. Åååhå, nä vi får höras!

Don't mourn, organize!

2010-06-13T22:39:00.001+02:00

Beach Schmeach 2010

2010-06-06T15:26:00.002+02:00

...

Inte kattskit

2010-05-30T17:33:00.000+02:00

Ett bra spratt, prova på era vänner.

Det värsta som finns är när önskningar går i uppfyllelse

2010-05-23T15:20:00.001+02:00

Bju på enklare beslutsunderlag i livet

mister sur for president

2010-05-16T18:52:00.001+02:00

Rösta på mig era jävlar annars får ni festa med Anders Borg och då får ni hästsvanshår i ölen.

Könsord och alkohol

2010-05-09T18:47:00.001+02:00

Undrar om jag kan få serien publicerad i Danmark?

Bilajävel

2010-05-03T17:57:00.001+02:00

Jag hatar det jävla åbäket

Service med kvalitet

2010-04-17T18:09:00.001+02:00

Önskar att jag hade en fjärka som kunde spola tillbaka tiden ett par sekunder. Så mycket jävelskap man skulle kunna hitta på...

Ett inlägg i den politiska debatten

2010-04-11T17:25:00.002+02:00

Alliansen... prfffhahahahaha!

Daylight come an me wan go home

2010-04-05T12:51:00.002+02:00

"Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,

när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,

bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga"

- Dan Andersson

Arbetarbröder!

2010-03-27T17:41:00.002+01:00

Magmuskelmackapären tror jag inte riktigt på alltså.

Halvfjaers

2010-03-21T18:01:00.004+01:00

Kära kära grannar, vi tycker om er väldigt mycket och vill inte på något sätt vara oartiga men vi måste be er om två saker för det här håller inte längre. Vi säger det här som vänner: LÄR ER RÄKNA OCH SLUTA SLUDDRA FOR HELVEDE! Tack för att ni lyssnade.

Jonas i callcentrets buk

2010-03-13T18:30:00.003+01:00

Banjo-Lasse. Finns det ett bättre artistnamn än Banjo-Lasse? Smaka på det. Banjo-Lasse has left the building. Banjo-Lasse är större än Jesus. Kom på nåt bättre så ska ni fan få en present.

Men det var inte det jag tänkte skriva om. Plötsligt hoppade Arbetsmarknaden ut ur en buske och slukade mig med hull och hår. Jag har fått jobb på ett callcenter i Malmö. Där ska jag sitta mellan åtta och fem varje veckodag och svara på frågor från norska kunder.

Jag känner mig litegrann som en myskoxe som blivit prickad med en bedövningspil från en helikopter och vaknar upp på Brooklyn Zoo. Min reaktion har hittills mest bestått i att fäglo och blinka fåraktigt åt den främmande miljön.

De flesta jobb jag haft har varit ganska enkla att greppa. Plocka upp låda A och ställ den på hylla X. Bre smör på den här mackan, lägg på grönsaker och servera. Torka farbror Sunebrant i röven när han har bajsat.

Det här är säkert inte så komplicerat som det verkar, men mina tre första dagar har varit en strid och överväldigande ström av information rörande saker jag alltid har kategoriserat som ”inte mitt problem” och glatt struntat i. Ordersystem för nätbutiker. Returpolicies. Kvalitetssäkringsrutiner.

Det hela är ovant. Ibland nästan otäckt. Jag har alltid haft en djupt rotat misstro mot kontor och managementfraser och PowerPoint-presentationer. Egentligen är jag misstänksam mot handel som företeelse över huvud taget.

Små vardagliga affärsuppgörelser som att köpa snus eller sälja en cykel på blocket är väl okej, men så fort det blir ett system, en marknad, drar jag öronen åt mig. Jag är rädd för handel, konsumtion och marknadsekonomi. Företag och karriärer skrämmer mig, ord som lönsamhet, upselling och outsorcing har samma effekt på mig som hundskall på en kanin.

När det gäller system för att ackumulera värde känner jag mig bara trygg med saker som att plocka svamp eller meta.

Ändå befinner jag mig plötsligt mitt i det, en Jonas i magen på en valfisk vid namn ”E-trading”. Människan har som tur är en kolossal förmåga att anpassa sig till nya förhållanden, så förhoppningsvis vänjer jag mig snart, men än så länge är min spontana reaktion ”Hjälp!”.

I väntan på försoning med mitt öde får jag helt enkelt se till att suga i mig av arbetarklassens största njutning: Sovmorgon lördag och söndag. Det skadar ju inte heller att snödropparna har slagit ut vid min port.

You may say I'm a dreamer

2010-03-09T11:23:00.002+01:00

I morse drömde jag att jag var en åsnaherde i Afghanistan som smugglade brass. Jag väcktes av telefonen, det var från ett jobb jag hade sökt, och jag var en millimeter från att säga: "Det är inte mitt knark, det är åsnans!"

Inga barnvagnar på våra gator, men gärna kängurur

2010-02-24T20:27:00.002+01:00

Vad hände egentligen med de där selarna där ongarna hängde på magen?

Surkålsdrömmen - del 2

2010-02-23T16:23:00.003+01:00

Amazonen dånade in på parkeringen utanför vedboden vid min sommarstuga. Det såg i alla fall ut som stugan, men det var i själva verket en dåligt gjord kopia. Skåpbilen stod redan där, och tre personer med mexicanska brottarmasker väntade på oss. De hade en brun hund också, en riktig best som var stor som en oxe. De hånskrattade när föraren knuffade ut mig ur bilen.

Min pyjamas täcktes av lera när jag föll till marken, och medan jag plockade höstlöv ur håret frågade jag vad fan de hade gjort med min syster.

”Hon har det bra” sade den störste mexicanen och hånskrattade.

De knuffade iväg mig mot huset och hunden högg efter mig när jag snubblade. Amazonen måste ha brunnit eller något, för det låg en tjock oljerök i luften. Jag frös så jag skallrade tänder.

Brottarna kallade varandra för Shell, Fuzzy och Wreckchild, och jag fick intryck av att de var en familj. De låste in mig i stora sovrummet och började festa i köket. Jag satt inlåst i flera dagar, men jag kunde se dem genom fönstret när de var ute i trädgården. De lät mig behålla mobiltelefonen, men ingen svarade när jag försökte ringa.

Hunden sprang lös, och varje gång ett djur visade sig på gräsmattan anföll den och slet det i stycken. Den dödade en älg, en grävling och mängder av sorkar och möss. En dag var brottarfamiljen ute och grillade, de hade tagit bitar av älgen som de tillagade med päls och allt. Hunden började morra och skälla, och plötsligt hoppade den mot dem.

Grillen välte och gnistor och kol yrde omkring. Mexicanerna försökte släcka, men i förvirringen tog de tändvätska i stället och hela uteplatsen förvandlades till ett inferno. Genom röken och lågorna kunde jag se hur hunden angrep Shell, den störste brottaren, och dödade honom. Fuzzy och Wreckchild försökte slå den med påkar men blev också snabbt ihjälbitna.

Jag såg min chans och lyckades krossa en ruta och klättra ut. Röken var giftig och stark och fick mig att hosta, men jag lyckades i alla fall smyga ner till bilarna medan hunden gnagde på sin husbonde. Amazonen ville jag inte sätta mig i, men skåpbilen fungerade. Jag rev ut kablarna under ratten, tjuvkopplade och körde därifrån.

---

Under flera månaders tid letade jag efter min syster, helt förstörd av oro. Jag tog kontakt med släktingar och bekanta, men ingen hade hört av henne. Enligt pappa hade det kommit ett SMS från Kina med okänd avsändare för några veckor sedan. Det stod ungefär Krk strz przst hälp, så det var inte mycket att gå på, men jag var i alla fall tvungen att kolla upp det.

Alltså satte jag mig i skåpbilen jag hade stulit och körde österut. Hela tiden förebrådde jag mig själv, jag tyckte att det var mitt fel att syrran hade blivit kidnappad. Om jag bara hade klätt på mig ordentligt hade hon ju aldrig behövt bli indragen. Förresten hade jag fortfarande samma skitiga pyjamasbyxor och pelikantröja på mig, men jag hade inte tid att byta.

Kina hade på något sätt bytt plats med Norge, så när jag kom fram upptäckte jag att jag var i Arendal. Trots det så fanns det en stor chinatown, full av souveniraffärer och sunkiga matbutiker som luktade fisk.

Jag gick från dörr till dörr, frågade kineserna och visade dem det enda foto jag hade av min syster. Det var en gammal bild vi tog tillsammans i en automat, vi gjorde grimaser och eftersom vi båda hade snaggat hår på den tiden såg vi nästan likadana ut. De flesta förstod inte vad jag sa, och de som förstod kände inte igen henne.

Nästan förlamad av sorg gick jag till biblioteket, kanske kunde jag hitta någon ledtråd på Internet. Biblioteket var en gigantisk byggnad, säkert tolv våningar hög. Någon sorts trästruktur som liknade ett tarmsystem bildade både bokhyllor och våningsplan, och överallt hängde skelett av uroxar och hjortar.

En skulptör stod i foajén och byggde på någonting, och jag gick fram och visade honom mitt lilla kort. Vid det här laget hade bilden blivit så pass tummad att det nästan inte gick att se vad den föreställde.

”Nei, beklager” sade skulptören. ”Eg ha’kkje sett ho.”

Jag vände mig om för att gå, men han ropade mig tillbaka. Han sträckte sig ner under sitt arbetsbord och halade fram en levande spädgris.

”Kan du se etter lillgrisen min mens eg tar en röyk?” frågade han.

Så förklarade han att grisen stod på tillväxt, när den hade blivit stor som en buffel skulle han slakta den och göra konst av benen.

”Dette er mor hans” sade skulptören och pekade på en stor grej under bordet.

Det var en kolossal klump, stor som en valross och helt invirad i läderremmar som luktade tjära. I ena änden smalnade klumpen av, och ett rosa tryne stack fram. Det rörde sig och andades frustande.

”Eg kaller den Puttmamma” flinade skulptören och förklarade att den enda kontakten han tillät mellan den paketerade suggan och kultingen var en sorts puttande med trynet.

Han gav mig lillgrisen och ett tuggummi med jordgubbssmak och försvann glatt vinkande genom entrédörren. Jag försökte slita bort läderremmarna och befria suggan, men det gick inte. I panik tog jag lillgrisen och sprang.

Tuggummit blev större och större medan jag tuggade, och när jag väl vågade stanna fyllde det min mun. Jag befann mig i någon sorts tältläger där ett gäng österrikiska hippies satt och gjorde pärlarmband. De hade cykelkläder och gröna regnponchos och sjöng böner medan de arbetade. När jag snubblade in i lägret tittade de förvånat upp och frågade vad jag ville. Jag kunde inte prata för tuggummits skull, så jag visade dem fotot.

”Nej” sade de och skakade på huvudet, ”Henne ser du aldrig mer. Nu är det bara du och din gris.”

Så hoppade de upp på sina cyklar och gav sig av.

Jag stod kvar med den lilla skälvande grisen i famnen och tittade efter dem. Smaken av jordgubb satt kvar i munnen när jag vaknade.

Skånetrafiken

2010-02-21T16:49:00.002+01:00

Vilka amatörer de är.

Surkålsdrömmen - del 1

2010-02-20T03:19:00.003+01:00

För ett tag sedan drömde jag en sjuhelvetes mardröm. Det var tänkt att jag skulle lägga upp det hela som en ljudfil så ni kunde lyssna till min hesa röst och rysa lite gött hemma i soffan. Tyvärr är min dator paj, så det gick inte. Därför publicerar jag drömmen som text i stället. Detta är första delen av två, resten kommer snart.

SURKÅLSDRÖMMEN - Del 1

Farbror Joakim sökte upp mig och snattrade fram att han hade upptäckt porten till Dödsriket. Den fanns ute på heden bakom Konsum i stockholmsförorten Slarvsätra, och om vi bara tog oss ner dit så fanns det chans att lägga vantarna på något som var värt pengar.

”Vaddå?” frågade jag.

Joakim tittade sig omkring, lutade sig mot mig och väste ”Instruktionsboken!”

Han vägrade avslöja mer och hotade att göra mig arvlös om jag inte följde med.

Porten till dödsriket såg ut som en transformatorstation med några år på nacken, en betong-kur med ståldörr ute på en sån där markplätt som liksom inte används till någonting. Det låg tomburkar och gamla kådisar i gräset utanför och himlen såg ut som om det skulle börja snöa. Farbror Joakim fiskade upp en kofot ur rocken och bröt kvickt upp dörren.

Därinne fanns lite verktyg och en kalender med katter, men det dominerande intrycket var ett mörkt schakt som öppnade sig snett ner i berget. Det gick ett litet järnvägsspår in i hålet, men det fanns ingen belysning. Hålet verkade suga in luft som ett stort dammsugarmunstycke, för Joakims hatt virvlade in och försvann. Han svor och manade på mig med käppen.

Vårt fordon var en stor grön skottkärra, täckt med lämningar av cement som liknade havstulpanerna på ett vanskött fartyg. Vi hoppade upp, puttade fart och så bar det iväg. Efter en lång färd genom gruvgångarna i en helt vansinnig hastighet planade spåret ut.

Någon sorts intorkad spindelväv växte på rälsen i tjocka kakor och gjorde det omöjligt att fortsätta. Det var mycket mörkt, jag hade känslan av att någon hade kluddrat över alltihop med massor av korslagda streck, men ögonen vande sig efterhand. Luften luktade gammalt bröd.

På ömse sidor av spåret fanns stora dammiga parkettgolv som bredde ut sig och försvann i mörkret. Mitt på golvet till höger låg ett litet häfte, och Joakims ögon förvandlades till dollartecken när han sprang för att ta den. Hans plattfötter ekade ödsligt i tomrummet.

Själv började jag gå tvärs över golvet för att se var det tog slut. Efter en stund stoppades jag av en tung ridå som hängde som en mur framför mig. Det var gjort av grå-röd sammet och böljade svagt som om någon rörde sig på andra sidan. Genom springan under draperiet kunde jag se bleka fötter som hasade omkring i någon sorts dans. Jag fick en intensiv känsla av att inte vara välkommen.

Gestalterna måste ha märkt att jag var där, för de trevade mot ridån som om de letade efter en öppning. Jag lade benen på ryggen och sprang tillbaka till Joakim.

Instruktionsboken såg jag inte mycket av efter att vi hade kommit tillbaka. På vägen upp hade Joakim förklarat att den innehöll tekniska beskrivningar av hur hela systemet med liv och död fungerar och slutgiltigt bevisade att det inte finns någon Gud. Jag fick aldrig tillfälle att titta i den, så fort vi kom ut genom kuren igen sprang han gapskrattande iväg mot en helikopter som väntade på Konsums tak.

Det kanske jag missade att nämna förut, men under hela äventyret hade jag bara ett par blårandiga pyjamasbyxor och en t-shirt med en pelikan på mig. Det var kallt och blåsigt, så jag ringde min syster.

”Kan du komma med lite kläder?” frågade jag. ”Farbror Joakim tog med mig på en tur till Dödsriket, och jag är bara nattklädd.”

Denna replik tyckte inte syrran var det minsta konstig, och efter en stund dök hon upp med taxi.

”Var är kläderna?” huttrade jag.

Hon tittade på sina händer och i fickorna och ryckte på axlarna. Själv hade hon en glansig bomberjacka av skinn som luktade plommon.

”Glömde. Men kan vi inte åka ner och titta?” frågade hon och pekade in mot betongkuren.

Jag hade såklart ingen lust, men efter ett par dagar tog ändå nyfikenheten över. Vi gav oss av i skottkärran igen, den här gången beväpnade med spadar, rep och ficklampor. Syrran hade också fyllt fickorna med vitlök, vilket hon hävdade skulle vara bra mot spöken. Jag ifrågasatte den informationen men vi kom inte fram till något vettigt.

När vi hade passerat genom hela tunnelsystemet körde vi fast i spindelväven mellan parkettgolven, precis som förut. Den här gången var det dock fullt av folk i Dödsriket. Dukade bord stod uppställda med vita dukar och kandelabrar, gäster i smoking och aftonklänning konverserade och petade i morkullor och halstrad röding, några dansade till och med så att de vitklädda hovmästarna fick ducka med sina brickor.

Det luktade vin, kryddor och parfym, men under väldoften, som ett mycel, kröp samma mögliga brödlukt som förut. Middagsgästerna pratade högljutt och skrattade, men de sade ingenting begripligt. Det mesta lät bara som Bababaaba och liknande.

Min syster och jag banade oss väg mellan borden, vi måste ha sett konstiga ut med våra spadar och lyktor i bomberjacka och pyjamas. Gästerna schasade på oss som om vi var duvor, några slog till och med efter oss med linneservetter.

Ridån var upphissad nu, och restaurangen bara fortsatte. Den grenade upp sig i olika rum och korridorer, överallt fullt med folk. En kvinna i frack som tydligen var någon sorts chef tog tag i oss och fräste att vi var på fel ställe.

”Ni ska till körlektionen” snäste hon och prickade av oss på en skrivplatta.

Därefter föste hon in oss genom en liten dörr. Vi kom in i en risig skolsal, där fanns en griffeltavla som hade spruckit och några bänkar fulla med klotter. Någon hade ristat ordet KUK i locket där jag satte mig. Det fanns tre eller fyra andra personer därinne, trashiga typer med solkiga kläder som tuggade på tandpetare.

Vi väntade ganska länge, men precis när jag viskade till min syster att vi borde sticka kom kvinnan i frack tillbaka. Hon föste ut oss på gården och tryckte in mig och en av skummisarna i en Volvo Amazon. Bilen var blå och urblekt och hade stora rostfläckar, och inuti var den proppfull med skräp. Det stank av cigaretter och stoppningen stack fram ut sätena. Det var någon sorts torr skumplast som smulades sönder när man tog i den.

Den andre killen vred om nyckeln och rivstartade redan innan jag hade hunnit stänga dörren. Han körde runt som en galning på gårdsplanen, sladdade och tvärnitade om vartannat. Hans kamrater hejade på, och jag skrek åt honom att stanna. Genom rutan såg jag hur de andra kastade sig över min syster, och fastän hon fick in ett par smockor lyckades de övermanna henne och släpa in henne i en skåpbil.

Jag ryckte och slet i säkerhetsbältet, men killen som körde bara hånskrattade. De andra körde iväg i ett moln av damm, och efter en avslutande sladd som fick ljuddämparen att ramla av brände vi efter.

OS OS hela dan

2010-02-18T14:31:00.003+01:00

Varför finns det inga svenska backhoppare längre? De lata asen har ju fått backar på Lugnet i Falun att träna i, varför händer inget? Ge oss valuta för skattekronorna, slökorvar!

Kullaberg

2010-02-17T16:16:00.003+01:00

Några bilder från en tur till Kullaberg häromdagen

Dopingskandal i OS

2010-02-15T10:58:00.003+01:00

Den Slovenske backhopparen Uzliam Kavorkian diskvalificerades för tre allvarliga regelbrott under gårdagens tävlingar i Vancouver. För det första använde han skidor som inte uppfyllde den olympiska kommitténs krav. För det andra tuggade han kokablad under hoppet och för det tredje är han en kamel.

Kul för hela familjen

2010-02-09T21:30:00.001+01:00

Allt man behöver är en penna och en haka.

Lyckans ost utsedd!

2010-02-05T16:24:00.004+01:00

Okej, vänner. Nu har jag kollat igenom alla motiveringar till Bästa djuret-tävlingen och utsett en vinnare. Det var mycket svårt, många var riktigt bra, men någon måste ju bli nummer ett. Om vi börjar på tredje plats så går bronsmedaljen till Disa, som med en omfångsrik utläggning lade sin röst på Kameleonten. Silvret går till Johanna för en snygg kombination av smicker och ordspråk, men första pris får ändå (trumvirvel)

SOFIE

som lämnade en kort men mycket målande beskrivning av varför Bläckfisken är så bra. Såhär löd det vinnande bidraget:

*stoff till sagor, där kan den krama sönder båtar och färga hela havet svart

*Om man hugger av en arm så växer en ny ut igen. Poetiskt på något sätt, alltid bättre att sträcka ut en hand för mycket än en för lite. Andra chanser och det där.

*Den rör sig så snygg, kan man krulla sina armar har man väl sitt på det torra.

Vi säger grattis till Sofie, bra jobbat! Maila mig din adress, eller skriv till mig på Facebook så kommer det en bläckfisk på posten.

Ett hedersomnämnande får också signaturen acusackfilm för sin lätt surrealistiska skildring av Spökapans goda egenskaper, där det bland annat hävdas att "spökapan kysste Elin bakom ryggen på Marie".

Jag sliter med lite datortrubbel just nu, men så snart jag har fått det fixat kommer jag att bjuda på lite radioteater, närmare bestämt inläsningen av en mardröm jag hade inatt efter en middag med ganska mycket surkål. Missa inte det!

Vi har en vinnare!

2010-02-04T16:19:00.003+01:00

Kamrater mötesdeltagare! Vi har efter en kolossalt spännande omröstning korat Ugglan till världens allra bästa djur! Jubel och fanfarer! Det har varit en jämn kamp, Ugglan vann med 37%, med Bläckfisken som god tvåa på 25%. Kameleonten fick 20% och Spökapan 16%. Tack till alla er som röstade, men speciellt tack till alla som lämnade motiveringar. Vårt team av kvalificerade domare (dvs. jag...) kommer nu att gå igenom svaren för att utse den lyckliga vinnaren av en äkta teckning att hänga på hedersplats hemma i stugan. Men gråt inte om det inte blev du som vann den här gången, Krimin kommer hålla fler tävlingar framöver och då blir det nya chanser.
Puss på er alla och Länge Leve Ugglan!

Jalla jalla!

2010-02-04T08:58:00.001+01:00

Fem timmar kvar på omröstningen! Skynda er, fortfarande finns det tid. Det har strömmat in fantastiska motiveringar, och många tänker också utanför lådan. Vi har fått röster på baland annat Mona Sahlinen, Bältan och Tamanduan. Sånt uppmuntras så klart! Kör hårt och vinn konst!

Gullig hund! Snor! Våld mot könsdelarna!

2010-02-01T21:42:00.003+01:00

Bättre än Laban i alla fall!
Bästa djuret-omröstningen är i full gång, just nu leder Ugglan, men det kan fort ändra sig. Massor av fina motiveringar har kommit in, men det går fortfarande att delta om man har lust. Skriv varför just ditt djur är det bästa i kommentarsfältet under rubriken "Tävling", svårare än så är det inte. Lycka till!

Uggeltajm!

2010-01-29T00:15:00.002+01:00

Ugglan gillar inte oväsen

Tävling!

2010-01-28T18:50:00.002+01:00

Som ni kanske har sett pågår en omröstning på Krimin. Vi ska tillsammans kora världens bästa djur, och de nominerade är som sagt Ugglan, Bläckfisken, Kameleonten och Spökapan.
Nu har du, ja just du där med den konstiga näsan, chansen att profitera på detta fina. Den som lämnar den bästa motiveringen till sin röst vinner:

EN ÄKTA TECKNING AV DET ALLRA BÄSTA DJURET!

Det är för jävla fett det här. Ta chansen nu genast och lämna din motivering som kommentar! Lycka till!

Töyst!

2010-01-26T22:02:00.000+01:00

Hysch på er jevvla korkskallar!

Hittepå

2010-01-24T21:03:00.000+01:00

Var glad och håll käft!

2010-01-21T22:47:00.000+01:00

Det var lite trevligt att rita röven, kan bli mer av det.

Pensionärsligister

2010-01-20T23:47:00.000+01:00

Ibland har de saxfon också.

Sex! Djur! Presenter!

2010-01-20T00:24:00.001+01:00

Ett annat trevligt djur är vägglusen, som har typ en dolk i stället för kuk som den liksom hugger in i magen på honan. Hon klarar sig oftast bra tack vare sin läderaktiga buk, men de små kräken ser inte så bra så den främsta dödsorsaken för hannar är våldtäkt av misstag. Är inte naturen fantastisk?

Arbetsförmedlingen

2010-01-18T18:19:00.003+01:00

Arbetsförmedlingen borde heta "Hej vi är vampyrer som sover i unkna gamla kistor och livnär oss på att suga musten ur folk, ungefär som sån där nötkräm man köpte för två kronor i simhallens cafeteria när man var liten, och i stället för vanligt bajs kommer det blanketter ur våra rövar som folk måste fylla i och sen lägger vi blanketterna i botten av våra papegojburar-förmedlingen". Men det får väl inte plats på skylten.

Every day I'm hustlin...

2010-01-18T13:51:00.000+01:00

Hör av er i kommentarsfältet om ni vill ha lite "skoj"

Snask!

2010-01-15T17:07:00.000+01:00

Jag är starkt för att återuppta "åsna" som skällsord.

Är suddet en erogen zon?

2010-01-13T14:57:00.004+01:00

Kom på fler! Typ: Har du varit på en stel familjemiddag hemma hos herr och fru Esselte? Posta som kommentarer!

Achtung tentamen

2010-01-12T08:12:00.002+01:00

Min hjärna är som en kundvagn med skeva hjul, det får plats mycket i den men det ska fan styra den åt rätt håll. Det som började som en googling på Hydraulisk Konduktivitet urartade snart till en timmes hjärndött fnittrande åt såna här roliga skyltar. Plugga själva då om ni tycker det är så jääävla kul!

Akta, jag har kniv!

2010-01-10T22:11:00.002+01:00

På andra språk:
Tyska: Achtung, ich habe eine messer!
Franska: Attention, j'ai un couteau!
Finska: Varokaa, olen veitsi!
och min personliga favorit, Indonesiska: Hati-hati, aku punya pisau!
Hatti-hatti på er små barn!

Relationen mellan koskit och karriär

2010-01-09T13:39:00.001+01:00

Muuu.

Ner med fjantmonarkin

2010-01-07T23:23:00.001+01:00

Knugen och knugahuset ä inge å ha.

Don't puke up the palt!

2010-01-06T23:31:00.001+01:00

Kommentera mera era gratistomtar! I'm doin' it for the bekräftelse!

Krimin karriärcoachar

2010-01-06T00:56:00.002+01:00

Fem saker som är roligare än att söka jobb:

Äta en hel spann med snö
Elda upp mustaschen
Stoppa tyttebär i näsan och pilla ut dem med virknål
Kasta ost på pensionärer
Såga sängen itu med smörkniv

Kulturkrock

2010-01-05T21:17:00.003+01:00

Norge är ett fint land, men de har så mycket tossigheter för sig. Som att kalla lingon för Tyttebaer och grodyngel för Rumpetroll.

Det värsta med att träffa gamla vänner

2010-01-04T17:07:00.001+01:00

Den här killen är världens bästa kille

2010-01-03T21:37:00.000+01:00

Fågel fisk eller bonustax?

2010-01-03T16:02:00.005+01:00

Djur alltså. Om man går ut i parken för att titta på dem med en kikare så tror folk att man är en sexualförbrytare. Slappna av för fan, man behöver väl inte vara ett psykfall bara för att man gömmer sig i en buske.

Den här ugglan är inspirerad av en bild i Brutus Östlings senaste bok "Att överleva dagen".

Och bonustaxen föddes genom uttråkning på ett tåg efter att ha tjyvbläddrat i Eric Ericssons "Brev till Tyra och Clara" som jag gav till en vän i julklapp.

Sov sött!

Som om ingenting hade hänt

2010-01-02T21:43:00.003+01:00

Kära kära ungdomar!

Likt meteoren som gjorde pannkaka av dinosaurusarna slår den här nyårskaramellen ner i era pömsiga liv: Krimin är tillbaka!

That's right, Sveriges bästa blogg öppnar portarna igen, det kommer bjudas på serier, knivskarp satir, urflippade drömmar och kanske kanske ligger det några musik-krokodiler och lurar i vassen.

Dra i partytutan, knäpp säkerhetsbältet och ring din syster för nu kör vi!

Glöm musse

2009-05-26T22:58:00.002+02:00

Ugglan är pigg

Späck och sköldpaddor

2009-05-24T01:18:00.001+02:00

Ännu en dröm. Sitter och slösurfar och hittar ett test på Facebook: Vilken karaktär i Bamse skulle du gifta dig med? Jag fyller i frågorna och klickar på visa resultat. Skalman. Jaha.

Lite senare ska jag gifta mig på riktigt och går till skattekontoret. Det är några papper som måste lämnas in så det hela blir registrerat. Jag ger kvinnan bakom disken mina formulär, och hon börjar knappa på en dator.

”Ajdå” säger hon plötsligt och tar av sig sina stålbågade glasögon. ”Enligt vårt system är du redan gift.”

”Nähä” säger jag, ”Det måste ha blivit nåt fel.”

”Jo, det står här, gift med Skalman sedan den fjortonde maj.”

”Va? Det kan ju inte stämma.”

”Jo, du skulle ha läst det finstilta, när du klickade på visa resultat så skrev du på ett digitalt äktenskapskontrakt, det är juridiskt bindande.”

”Men vad fan?”

”Innan vi kan godkänna ett nytt giftermål måste du lämna in en skilsmässoansökan underskriven av dig och Skalman. Såna är reglerna.”

”Men han är ju en påhittad figur, hur ska det gå till?”

”Det är inte skatteverkets problem.”

Jag går hem till min fästmö och berättar den sjuka historien, men hon blir fly förbannad och börjar kasta frukt på mig.

”Fy fan för dig, ditt falska jävla äckel! Hur fan kan du bara låta bli att berätta att du är gift, och med en satans sköldpadda dessutom! Det är slut! Fy fan!”

Tror bröllopstemat har att göra med att jag ska ner till Slovakien om några dagar. Två kompisar vi lärde känna i Norge ska gifta sig. Ser verkligen fram emot det, tror det kommer bli jättekul och Slovakien känns som ett ganska annorlunda ställe mot tidigare resmål.

Som sagt, det är spännande, men jag är lite stressad över att den hemliga present som jag och Svante håller på och förbereda inte är färdig ännu. Dessutom måste jag skriva ett skolarbete till på tisdag om ”Späckets betydelse för Thule-kulturen på Grönland”. Sug på det ni.

Späck är rätt intressant, dels är det en grymt smart anpassning för djur som lever i havet, och dels var det en helt central naturresurs för inuiterna. Utan späck hade det gått käpprätt åt helvete för dem, och de trivs inte i helvete. För varmt.

Crescent Athena

2009-05-14T23:38:00.001+02:00

Ena teckning av min hoj, Crescent Athena

Vindruvehunden

2009-05-12T21:05:00.002+02:00

Skum dröm även i morse. Jag hade en svart katt, stor som en människa, och en brun bullterrier. Min före detta chef bröt sig in i lägenheten medan jag var borta och rakade båda djuren. När jag kom hem darrade de av köld. Katten var mörkt chokladbrun även i skinnet och väldigt muskulös. Hunden däremot var grön och lite genomskinlig, precis som en skalad vindruva.

Lyckades hitta några filtar att svepa in hunden i, och katten tog självmant på sig en guldglänsande dräkt av ett material som påminde om strumpbyxor. De såg väldigt bedrövade ut.

Jag sökte upp chefen, fly förbannad, grep henne i kragen och tryckte upp henne mot en vägg.

”Du kan bossa runt med mig på jobbet” röt jag, ”men du rör fan inte mina djur, fattar du det?”

Hon mumlade någon sorts bortförklaringar men verkade inte speciellt engagerad, så för att budskapet skulle gå fram krossade jag några möbler. Jag var stark i drömmen, som hulken ungefär.

När jag kom hem igen hade en ex-flickvän och en snubbe från fiket där jag jobbar också brutit sig in. De var klädda i vita overaller och hade lagt papper över hela golvet.

”Vi tänkte tapetsera om” sade ex-flickvännen, ”Du har så fula tapeter.”

Sedan schasade de ut mig.

Jag tog med mig djuren och badade dem i en fontän, olycklig till mods.

"Kan de inte bara lämna mig i fred?" minns jag att jag tänkte.

Askar

2009-05-11T11:31:00.001+02:00

Inatt drömde jag om en man med skitig kostym. Han hade en kaffefläck som spred sig långsamt över höger höft, som om han hade stoppat en full fikamugg i fickan.

”Mitt namn är Askar” sade han med amerikansk brytning. Kanske hette han Oskar. Vi satt och hängde på en rostig lekplats där tistlarna hade fått fäste i sandlådan. Askar hade blont hår fullt med kvistar och bark, han såg ut som om han hade övernattat i en hög med trädgårdsavfall, men portföljen han bar på var blank och fin.

Jag satt på en däckgunga och gnisslade långsamt fram och tillbaka. Runt lekplatsen växte solrosor, ogenomträngliga fält som sträckte sig ända till horisonten. Blommorna började vissna. Kråkor kraxade och cirklade runt i luften på hög höjd.

Askar lade sin väska på en bänk och öppnade den. Han flinade som en bilförsäljare och tog upp en bunt papper. Förmodligen hade han haft en smörgås eller något i portföljen för det satt bitar av sallad och fastklibbad dressing lite här och var på dokumenten, men han borstade bort dem med handflatan. Huden var blek på hans finger där vigselringen hade suttit.

”Jag säljer land” sade han. ”En man utan land är ingen riktig man.”

Han satte sig på gungan bredvid mig, men hans bakdel var så smal att han föll igenom. Han blev hängande hopvikt som en fällkniv med knäna under hakan, röven släpande i sanden, man kunde se att det var obekvämt men han låtsade som ingenting.

”För två tusen kronor kan du bli herre över en yta lika stor som halva Skåne” stånkade han fram. Det lät som om han inte fick luft.

Jag gav honom pengarna och skrev på papperet.

”Din dumme fan” muttrade Askar och räckte över ett par kontrakt.

”Var ligger det här landet?” frågade jag.

”Baffin Island, väster om Grönland” sade Askar och skissade upp en karta. ”Det är kallt nu, men vänta hundra år så kan du odla vindruvor där uppe.”

”Jag tycker inte om vindruvor” sade jag och ångrade att jag hade skrivit på. Nu hade jag inte råd med hyran.

”Är du intresserad av en åsna?” frågade Askar. ”Jag är i åsnebranschen också. Billigt, billigt.”

Jag ignorerade honom och gick och hämtade min cykel som stod lutad mot klätterställningen. Solen stod i söder så jag åkte åt det hållet skuggan pekade. Kontraktet knövlade jag ner i fickan.

”Vänta!” skrek Askar ”Hjälp mig upp först, jag kommer inte ur det här satans däcket!”

Solrosorna prasslade när jag cyklade iväg.

Mating season - Mr Kohl

2009-04-19T20:34:00.003+02:00

En sorts vårpsalm kan man säga,
tillägnad de heliga känslor som vaknar
när solen börjar värma i skinnet.

Oh Baby - Mr Kohl

2009-04-02T10:33:00.004+02:00

Jajemen, Mr Kohl har gjort det igen. Denna gång med text!

Mr flower-moose

2009-03-11T21:33:00.002+01:00

De säger att det inte finns några älgar i Skåne men det är inte riktigt. De gömmer sig, och de är fruktansvärt duktiga på det. När som helst slår de till. Den här jäveln hoppade upp ur en rabatt och försökte stånga mig i rompan.
Skulle han aldrig ha gjort...

Belle of Småland

2009-02-26T16:51:00.002+01:00

Belle of Småland - Mr Kohl

En tolkning av Belle of Snodland Town av Judge Dread, en låt min pappa spelade in från radion nån gång på sjuttiotalet. Han hade en bandspelare redo på bordet och tryckte på rec när de spelade nåt han tyckte om. Den kassetten blev sen en sorts soundtrack till min barndom och grundlade en stor del av min musiksmak. Varsågoda.

Under Pyramiden

2009-02-23T23:08:00.003+01:00

Under Pyramiden - Mr Kohl

En sorts remix på Egyptian Reggae av Jonathan Richman

Storsjöodjurets födelsedagskalas

2009-02-21T14:10:00.002+01:00

Storsjöodjurets födelsedagskalas

Mr Kohl tolkar jämtlandssången

Morgonen efter

2009-02-16T13:40:00.004+01:00

Den här låten heter "Morgonen efter" och är gjord på natten.

Le Uggla du jour

2009-02-09T23:59:00.000+01:00

Ugglan har hittat ett enklare sätt

Mjukisbyxor

2009-02-05T09:33:00.002+01:00

En ny låt från Mister Kohl. Lite softare den här gången, luddigare liksom.

Lyssna med hörlurar eller ordentliga högtalare, annars hörs inte basen!

2009-02-04T17:43:00.002+01:00

Det kan vara svårt att få flickorna att lägga märke till en. Den här killen tar nog i lite väl mycket i sina försök att imponera.(Videon kommer från BBCs Planet Earth)

Uggelkott

2009-02-03T22:47:00.002+01:00

Ugglan har fått en ny granne, Emil igelkott. Evolutionen har gjort sitt jobb.

Ugglor igen

2009-02-02T22:21:00.000+01:00

Ugglorna väntar med spänning på besked

Dagens uggla

2009-01-27T23:45:00.000+01:00

Ugglan har gett klartecken, det är bara att köra igång

Plocka bomull

2009-01-25T20:05:00.002+01:00

Utan bomull inga tops

2009-01-25T00:45:00.002+01:00

My father was a beekeeper, and his father before him. I want to walk in their footsteps, and their footsteps were like this:

Heeeelp! I'm covered in beeees!

På tur i trollskogen

2009-01-24T20:00:00.002+01:00

Mr Kohl går på tur bland mossiga stenar och mystiska svampar där lurviga varelser flinar bakom trädstammarna.

Gung-Ho

2009-01-23T23:10:00.002+01:00

Titta med ögonen, lyssna med själen och känn din inre uggla.

Ich liebe ugglor

2009-01-22T19:03:00.001+01:00

Ugglan är en riktig mjukis

Ugglor

2009-01-21T17:51:00.001+01:00

Ugglorna gitter inte riktigt engagera sig

Hockeymatch

2009-01-19T16:33:00.003+01:00

Ännu en sång ur mr Kohls lockepåse!

Vilse i trafiken

2009-01-19T14:21:00.003+01:00

Vilse i trafiken

av mr Kohl (mitt häftiga DJ-namn)

Tre konstiga saker jag såg på väg till Möllan idag

2009-01-15T21:46:00.002+01:00

Ett: En man med barnvagn som stod och försökte blåsa upp sin skinnhandske som en ballong. Det gick inte bra, mannen gav upp efter en stund och tittade håglöst ut i tomma intet.

Två: En cirka sjuttioårig tant med napp i munnen

Tre: En fyr inne på ICA som köpte fem paket potatismjöl och en stor flaska Ramlösa. Vad tänkte han laga av det?

Tanja Tiger är trött på den borgerliga regeringen

2009-01-13T16:46:00.001+01:00

Sune Sengångare diggar sin nya basker

2009-01-09T18:42:00.000+01:00

Sigge Spökapa leker arga leken

2009-01-08T19:03:00.000+01:00

Pelle Pingvin söker bostad

2009-01-08T19:02:00.000+01:00

Kalle Kantarell går på jobbet

2009-01-06T23:07:00.002+01:00

Nytt år, nytt liv

2009-01-03T14:28:00.004+01:00

Gott nytt år, kära vänner! Publiceringstakten på den här bloggen har verkligen gått åt råttorna, och eftersom jag är den ende ansvarige får ni väl skylla på mig. Sant att säga så gitter jag inte anstränga mig särskilt mycket. Ge mig pengar så kan vi diskutera saken.

Som en del av er vet flyttade jag till Malmö den första december, och sedan dess har jag befunnit mig i någon sorts halvkatatoniskt tillstånd där jag ville göra så lite som möjligt. Delvis har det att göra med en sjuhelvetes förkylning som däckade mig i en vecka, men det är inte hela sanningen.

Tvåtusenåtta var ett händelserikt år i mitt liv. Jag tog paus från mina studier, jobbade på lager i Danmark och längtade efter äventyr och nya platser. En rastlös krypning hade fått fäste under mitt skinn, jag hade känslan av att tiden gick till spillo.

Min kompis Svante kände det samma och vi började prata om att fara till Norge. Själv var jag peppad som satan, men jag var ju inte ensam. Catrin och jag hade ett förhållande, och det för ju med sig ett visst ansvar. Problemet var bara att det här förhållandet var minst sagt svajigt, vi grälade hela tiden och kom inte överens. Jag måste erkänna att jag funderade både en och två gånger på att avbryta det hela, säga tack och adjö och dra västerut.

Men ni vet hur det är när man är kär, man vill så gärna att det ska funka för man tycker ju om varandra, trots allt som gnisslar. På ett i backspegeln mycket klumpigt sätt tog jag upp mina planer på en sommar i Norge och det blev startskottet på en komplicerad process som involverade förtvivlan, paus i förhållandet och jordbävningsliknande återföreningar.

Det blev bestämt att Catrin skulle med, men jag for i förväg. Köpte mig en grön Skoda för mina hopsparade pengar och körde till det förlovade landet. Norge har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta och jag ser inte bort ifrån att en dag emigrera dit.

Villa Utsikten blev min arbetsplats, ett hotell med fantastiska omgivningar, underbara medarbetare och en skvatt galen ledning. Jag har inte plats att gå in på detaljer, men det blev en lärorik, stundom arbetsam och stundom bisarr men på det stora hela kjempegreit sommar.

Catrin och jag härdade ut till Augusti. Vi hade en hel del spännande upplevelser tillsammans, åkte trampbåt, gick på turer, hade sex i baksätet på min bil med utsikt över fjorden, men någonstans insåg vi att det var oundvikligt. Vi gjorde slut i solskenet på toppen av ett fjäll, och trots den stora sorgen i att lämna någon man tycker om kändes det rätt.

Jag deppade ett tag, men det fanns ju annat att tänka på. Sommaren led mot sitt slut och jag ville krama ur så mycket som möjligt av den kanske bästa tillvaro jag haft. Frisbee med tyskar, öl med den finske kocken, biltur till paradiset i Hoddeviken. Det var en fin tid. Precis innan det var dags att ta farväl hann jag till och med kära ner mig i en östtysk souvenirförsäljerska.

Vi kom hem, packade om våra väskor och efter en dryg vecka flög jag och Svante till Amerika. Vi hyrde ett hus i klippiga bergen, skrev varsin bok och letade björnar i den tunna luften på tre tusen meters höjd. Vi blev kompisar med en taxichaufför och hängde med Obamaaktivister, blev inlurade på strippklubb i Las Vegas och firade Halloween i San Francisco.

Resan var magnifik, två bröder som susade genom den amerikanska drömmen med medhavt snus under läpparna.

Men allt har en ände, det blev dags att åka hem och ta tag i sitt liv. Jag kände att det var dags att vända blad, lämna någonting bakom mig och börja på nytt. Åter i Falun gick jag igenom de kartonger på vinden som innehöll allt jag hade samlat på mig under årens lopp. För varje pryl jag kastade i sopsäcken eller lade till donation blev känslan starkare. Den var aldrig särskilt formulerad, men ack så tydlig. Det hade hänt någonting, jag hade liksom vuxit. För första gången upplevde jag att jag faktiskt hade sett en hel del, gjort en hel del och varit igenom mycket av vad livet har att erbjuda. Tvåtusenåtta var det år då jag blev vuxen.

Det var december och tid för reflektion. Man behöver det ibland, perioder av lugn och stillhet för att få saker och ting på plats. Jag flyttade ner till Malmö och här är jag nu. Förutom julen och nyåret har december månad varit en paus. Likt ett frö har jag vilat mig, legat på mitt rum och tänkt på allt som har vuxit, blommat och vissnat under det kvartssekel jag har funnits på denna jord. Saker jag gjort, tankar jag tänkt, människor jag älskat och människor jag lämnat.

Det har inte varit helt lätt, många gånger har jag känt mig ensam och ledsen, ibland har jag tvivlat på mina val och saknat dem vars vägar skilts från min. Men så är det ibland, och så är det gott. Livet går sin gång, och utan salt smakar det inte lika mycket. Nu är det ett nytt år, och nu är jag redo att börja igen.

Allt jag har gjort, allt jag har sett har jag med mig. Allt jag har fått har jag kvar, och jag är djupt tacksam för det.

Då var det djupa sagt. Om ni orkade läsa ända hit ska ni få lite serier som belöning. En del av er har sett dem redan, men för er som inte har det så är det här ett nytt projekt jag håller på med. Tanken är helt enkelt att återberätta historier från människors jobb i serieform. Hoppas ni tycker om dem! Om någon har en egen historia som ni vill dela med er av får ni hemskt gärna höra av er till krimin@gmail.com. Ha det bra!

Danskjävlar

2008-12-18T20:40:00.002+01:00

Jag har först i normal samtalston och sedan i kraftiga ordalag hutat åt mig själv att ägna mig åt sådant jag ska göra och inte sitta och förspilla tiden på trams, men vad gör jag? Ritar porträtt av Ernst Hugo Järegård, det är vad jag gör. Jag borde ta mig fan skämmas.

Vad gjorde du i Lördags? Hostade och löste den ekonomiska krisen!

2008-12-14T00:37:00.003+01:00

En lördagkväll ska man helst inte spendera ensam på sitt rum lyssnande på Leonard Cohen. Min ursäkt för det här tragiska beteendet är ett par miljoner viruspartiklar som har tagit över min kropp med sin fientliga arvsmassa. De får mig att hosta och harkla och bara en sån sak som att hämta vatten är en ansträngning. I sådana situationer är det lätt att tycka synd om sig själv.

Nå, det tjänar ingenting till. Som Carola sade i sitt berömda tungotal innan hon började yla som en skadskjuten knölsvan: Säg nej till självmedömkan! (Är det ens ett riktigt ord?) Därför tänkte jag dela med mig av några tankar om den här krisen som det snackas så mycket om.

Svensk bilindustri, det vill säga Volvo och Saab, ligger milt sagt risigt till. Det snackas om konkurs eller försäljning till obefintliga köpare och drösvis med anställda får sparken. Att det går dåligt beror till stor del på att folk inte köper bilarna de bygger, och börjar man bena i detta faktum ser man en hel del mönster som illustrerar vad det är som är ruttet med det ekonomiska systemet.

För det första så är det inte många som har råd att köpa bil när hela ekonomin verkar rasa ihop. Ord som depression och arbetslöshet surrar som fäbromsar i luften, för somliga har de redan blivit verklighet och för andra står fan i farstun. Även om man nu kan få ett banklån är det inte många som vill dra på sig en skuld när läget är som det är.

Detta är inte bara ett svenskt fenomen, och eftersom både Volvo och Saab ägs av amerikanska jättebolag påverkas de starkt av bilindustrins konvulsioner i USA. Trots böner om stöd och hjälppaket från regeringen, d.v.s. skattepengar, så verkar det som om de här koncernerna kämpar för sin överlevnad. Om några små skitmärken och fabriker i utlandet stryker med är det smällar man är beredd att ta för att rädda sitt skinn. Dessutom kan man förmoda att de amerikanska skattebetalarna inte gärna ser sina surt förvärvade pengar rinna iväg till Trollhättan.

Sedan hänger förstås bilismen ihop med hela miljökrisen också. Olja är smutsigt och fult och kostar skjortan, folk är ganska medvetna om att bilar som gurglar i sig bensin inte har framtiden för sig.

Vi sitter alltså med stora företag vars ägare har häcken fulla med sina egna problem. De försöker sälja skitiga produkter som ingen vill ha till folk som varken kan eller vill köpa.

Vem som helst fattar att det här inte håller. Eftersom allt hänger ihop i ett stort nät av pengar kommer bilindustrin dra med sig en hel massa andra saker i fallet och därmed får vi arbetslöshet, minskade skatteintäkter och allsköns helvete.
Som vanligt beror hela krisen på att de pengar som skapas genom folks arbete, till exempel att bygga bilar, används för att spela hasardspel på börsen. Det är ingen naturlag att lågkonjunkturer och krascher kommer, det är en konsekvens av hur pengar och den makt som följer med dem hanteras.

I vårt samhälle används inte de resurser som finns till att skapa välstånd för alla och lösa de problem som finns. I stället kastas de in i spekulationer och trams som bara har ett syfte: att göra de rika rikare. Börs- och valutaspekulationer är mer osäkra än V75, det hela handlar bara om gissningar. Därför går det titt som tätt åt helvete, som nu.

Direktörerna och finansnissarna klarar sig alltid, de drar i fallskärmssnöret och bränner iväg på solsemester i sina fina bilar. De som får ta smällen är vi vanliga människor. Tack så mycket för det. Personligen är jag jävligt trött på att det samhälle jag lever i får lida för att några osnutna slynglar med rosa skjortor och hårvax slarvar med pengar som inte ens är deras.

Låt oss för skojs skull vända på det hela. Hur skulle det vara om den svenska bilindustrin ägdes av folk som faktiskt brydde sig och tog ansvar? Om de tillverkade saker som behövdes till folk som behövde dem?

Människor behöver transportera sig. Människor behöver jobb för att försörja sig. Alltså finns det behov för en industri som tillverkar transportmedel. Men vi behöver verkligen inte fler stadsjeepar, vi behöver billiga, rena och hållbara fordon och vi behöver dem nu. Därför måste vi fort som satan se till att utveckla någonting som fungerar utan att Skåne hamnar tio meter under havsytan i övermorgon.

Sånt kostar antagligen mycket pengar på kort sikt, och privata ägare är inte intresserade av att lägga ut sådana pengar. Det är ett problem för samhället, och när pengaputtarna inte är beredda att lösa det måste samhället göra det själva. Ni ser vart det är på väg.

Jag menar att det vore mycket bättre om Volvo och Saab (och i ett vidare perspektiv det mesta av industrin) ägdes offentligt. Dels skulle vi gemensamt kunna driva igenom en omställning till mer miljövänlig produktion, och dels skulle vi inte behöva sparka folk när den så kallade finansvärlden får krupp.

Sedan skulle fabrikerna också kunna drivas demokratiskt, de som arbetar och faktiskt kan någonting skulle få bestämma i stället för några vinstkåta aktieägare. Om jobbarna kontrollerade vinsterna skulle de kunna använda dem till något vettigt, bygga lekplatser eller sjukhus eller skrotskulpturer eller vad fan som helst.

Vi skulle helt enkelt kunna ta ifrån de här kapitalistdrullarna deras pengar. Konfiskera dem helt enkelt. De har fått dem genom andras arbete och klarar uppenbarligen inte av att hantera dem, därför är det inte mer än rätt att vi tar tillbaka dem.

Socialism. Planekonomi. Jag vet att det klingar illa i vissas öron, men tänk över det. Är det inte bättre att folket, vi allesammans, äger och kontrollerar det samhälle vi lever i än att en handfull rika och omoraliska idioter gör det? Är det inte bättre att sköta ekonomin med ansvar och tanke på framtiden än att som nu låta den förfalla i kaos?

De flesta av oss planerar vår ekonomi, vi tänker på vad vi gör med våra pengar och lägger inte allt vi tjänar på stryktips och lakritsbåtar. Är det egentligen så korkat om vi börjar kräva lite eftertanke även i den stora ekonomin?

Som det ser ut just nu är det tyvärr inte särskilt sannolikt att Fredrik Reinfeldt och hans anhang tvångsförstatligar Volvo och Saab, skjuter till pengar för att klara omställningen och på sikt börjar tillverka eldrivna spårbilar i fabriker som drivs av fackligt organiserade arbetarråd. Tyvärr, men vad kan man vänta sig av en moderat?

Nej, jag är rädd att det är upp till oss. Vad väntar vi på?

Den lille Kasper

2008-12-09T15:05:00.002+01:00

Jag har fått en ny kamrat. Han är kanske en halvmeter lång, har grå mustascher och slickar sig ofta på picken utan att bry sig om att andra kan se. Kasper heter han, och han är en hund. Just nu försöker han gräva ner ett tuggben i min säng och tittar bara oförstående på mig när jag hutar åt honom.

Kasper tillhör min hyresvärdinnas dotter, men eftersom hon är bortrest den här veckan får han bo hos oss. Min erfarenhet av hundar är inte jättestor, men efter att jag hade rufsat med hans hängande öron i tio sekunder verkade han älska mig av hela sitt hjärta. När hälsningsfraserna var överstökade gick han och stal en lortig strumpa som låg på mitt golv och tvingade mig att jaga honom runt hela lägenheten.

Han har en sympatisk personlighet, lite korkad men alltid glad och vänskaplig. Vi har varit ute och gått i parken några gånger, och han verkar finna stort nöje i att lukta på buskar, pissa på lyktstolpar och söla ner sig med lera. När man försöker diskutera hans beteende eller ge honom råd och tips om livet tittar han bara på en med undran i blicken.

I övrigt är jag förkyld. Ni vet hur det är i början av en förkylning, man har en tung och träaktig känsla i musklerna, huvudet känns varmt och när man andas in genom näsan svider det. Det kan bero på att jag har sovit för öppet fönster och släppt in fuktig och kall nattluft i rummet, men jag tror att det härdar kroppen i det långa loppet. En får int vara blöt int.

Slattenlangpatte

2008-12-04T01:46:00.002+01:00

På bronsåldern rände det runt en varelse vid namn Slattenlangpatte i Danmark. Hon var någon sorts troll med jättelånga bröst som hon lät hänga ner i vattnet för att hennes två fisk-barn skulle kunna dia. Av någon anledning tyckte inte överguden Oden om det här, så han jagade henne över hedarna och det betydde olycka att se dem.

Andra odjur inkluderade en trebent häst och en svart sugga med en såg på ryggen som sprang mellan benen på folk och skar dem i skrevet.

Detta har jag läst i ”Danmarks historie för folket”, en jävligt heltäckande och kul tecknad serie på typ åtta böcker som trots namnet går igenom större delen av världshistorien från big bang och framåt. Claus Deleurean, som tecknaren heter, går igenom allt från rasbiologi till frisyrmode, varför man offrade människor åt heliga fittor och tomteluvans betydelse för de indoeuropeiska folken.

Igår tänkte jag gå på rundtur i Malmö, men det regnade så jävligt att jag fick söka skydd på biblioteket, fast det finns ju betydligt sämre ställen att gömma sig på. (Inuti ett stuprör till exempel) Det var inspirerande, så när det slutade pissa gick jag hem och ritade en egen serie om ett gammalt sommarjobb. Tänker inte avslöja för mycket, men jag har fått en skitbra idé.

Därför vill jag efterlysa folks jobb-historier. Alla som har jobbat har en massa anekdoter, bisarra chefer, underliga arbetsuppgifter eller anledningar att få sparken. Sånt man berättar på fester. Såna historier vill jag ha, maila dem till krimin snabel-a gmail punkt com!

Sen på kvällen ringde Elin och var trött på att plugga industriell reningsteknik, så vi gick till Inkonst och kollade på när Fabian Göransson ritade live-serier på en storbildsskärm. Samtidigt spelade DJ Per Hammar (som inte alls heter Per Hammar) elektronisk musik. Rätt bra för att vara den första dagen i Malmö om jag får säga det själv.

Idag var jag och Elin och en som heter Hanna och fikade på Glassfabriken, ett ideellt vegancafé som av någon anledning är terroriststämplat av SÄPO. Goda mackor hade de i alla fall. Både Hanna och Elin kommer från norrbotten, och även om det är den snyggaste dialekten så känns det lite skumt att folk i Skåne går runt och snackar som skidmedaljörer (fast utan andnöd och långa snorkråkor hängande ner på kinderna).

När jag väl kom hem hade torkmaskinen som ska bekämpa fuktskadorna i köket fått alla proppar att gå. Nog kan jag byta en propp, men jag hittade inte säkringsdosan så jag fick äta mackor i mörkret.

Hon jag hyr av har sin dotters hund här. Den har långt skägg och heter Kasper. Hoppas den stannar.

Kvärnschlärschblången

2008-12-01T20:27:00.005+01:00

Senila tanter är bra till mycket, men vägbeskrivningar kan de inte hantera. Jag anlände till Malmö efter en lång tågresa, klämde in mig och mitt gepäck i en buss och hoppade av vid en station med det något egendomliga namnet Dammfri. (I ärlighetens namn såg jag inget damm just där, bara några begagnade snusar och lite grus, men jag tvivlar starkt på att det i en storstad kan existera en isolerad oas utan smuts…) Min hyresvärdinna Anna hade orienterat mig per telefon om vart jag skulle ta vägen, men jag spejsade ut efter första vänstersvängen och kunde inte komma ihåg ett ord.

Min första taktik var att gå rakt fram i en slumpmässig riktning, men det gick inget bra. Dessutom hade jag en stor ryggsäck, en mindre ryggsäck som vägde mer än den stora ryggsäcken, en resväska och en påse. Om man inte har en sergeant som kallar en bögfitta är det svårt att motivera sig själv till några längre marscher med femtio kilo packning, så jag frågade en tant.

”Hej, ursäkta, vet du vart Törnskärsgången ligger?”

”Vä seäaou deeäeou?”

”Jag letar efter Törn-skärs-gången.”

”Kvärnschlärschblången?”

”Nej, Törn som på rosor, skär som på ett emo (sa jag i och för sig inte), gången som i en gång.”

”Jäähää, tääörnschlärsgoeongien! Däi liggörrgl eåt dei hoållit!”

Hon pekade med sin skröpliga arm, jag tackade och började vandra. När meniskerna började krasa någonstans vid turning torso insåg jag att jag hade blivit ägd och fick ringa Anna igen som en bortkommen mellanstadieelev.

Men för övrigt har det gått bra, jag har slagit sönder en taklampa men annars är det fint. Rummet är litet men allt finns, säng och hylla och ett fett skrivbord och till och med en liten teve som visar Simpsons i bakgrunden.

I morgon ska jag fixa lånekort på biblioteket, ringa på några jobb och sen gå på en riktig walkabout och lära mig hitta i Malmö. Det bästa sättet att orientera sig i en stad är att gå åt helvete vilse och sen leta sig hem igen. Ha det gott!

Ett par bilder

2008-11-26T18:06:00.001+01:00

Jag har lajat runt med penna och photoshop lite. Den första bilden är tänkt som omslag till min bok Albatross som jag ska lägga upp på Kapitel1.se, så om man vill läsa kan man gå in där. Den andra är gjord efter en bild i Örnarnas Rike av Brutus Östling, Sveriges absolut bästa fågelfotograf. Örnarnas rike är en grymt bra fotobok, köp den i julklapp åt era nära och kära.

I övrigt så ska jag flytta till Malmö på måndag. I början ska jag bara hyra ett rum, men vad det lider ska jag väl hitta mig en egen lägenhet också.